Jannika Larsson

Fight YOUR Fight!

Halv Ironman genomförd! Reflektionerna efteråt…

Posted By on July 30, 2014 in Uncategorized | 0 comments

Som skrivs i artikeln i förra blogginlägget satsar jag ju nu helhjärtat på min första Ironman någonsin. Det är väldigt mycket då i princip alla disciplinerna är nya för mig.

Nu under min semester och när jag var nere i Halmstad för att hälsa på min älskade familj passade jag på att genomföra ett halv Ironman för att få en känsla i kroppen utav vad som komma skall i oktober. Till min hjälp hade jag mina älskade föräldrar och syskon som stöttade mig hela vägen. Reflektionerna dagen efter vart dessa:

Reflektion dagen efter…
Vid start, när vi kom till Laxvik stod vågorna i över en meters höjd och det blåste så otroligt. Men jag tänkte att vädret kan man ju inte rätta sig efter så jag hoppade i men redan efter typ fem meters simning hade jag dragits med in med vågorna och slussats ut med underströmmen ett fler tal ggr och insåg då att detta skulle aldrig funka. Vi drog då till Brottet, simmade 2,1km och känslan efter var energifylld.
Därefter drog jag iväg på cykeln, från Brottet inne i stan och ut till Markaryd där jag vände för att cykla tillbaka till Genevad. Under dessa 10mil stannade jag fyra gånger och det var väldigt korta stopp, ca 1,5min vila. Han äta en banan och snacka lite med mamma och pappa som satt i följebil under hela resans gång. Med tiden fick jag ont i vänster axel och på höger sida längst ner i ryggen. Samma ställen som jag fick ont på när jag cyklade Gran Fondo loppet. Räddningarna under dessa 10milen var backarna då jag kunde ställa mig upp och cykla.
När jag kom till Genevad för att lämna cykeln och dra på löpdojjor möts jag återigen utav mina älskade föräldrar, just i denna stund är jag så galet trött och kommer ihåg att jag säger till pappa:
-Jag vet inte hur detta ska gå pappa för just nu rör sig inte benen.. 
När jag ska börja springa kände jag den konstigaste känslan ever, benen gjorde inte som jag ville. De hade sitt egna lilla liv men iväg kom jag stapplandes. Jag var så seg i benen men i början hade jag samma tempo som jag höll på Gbg varvet men ju längre jag kom på dessa 2,1milen ju närmre 6-tempot kom jag. Mamma och pappa stod med vatten med två kilometers mellanrum och det var min räddning. Jag visste att om två km står bilen där. Då kunde jag mentalt ställa in mig på att om två km står de och väntar på mig och hejar på mig. När jag endast hade fyra km kvar var jag så galet trött. Benen rörde sig knappt framåt, tekniken hade fallerat totalt, gråten i halsen och ansträngnings astman gav sig till känna. När jag kom fram utan en enda paus möttes jag av min älskade familj och då brast jag i gråt och föll i pappas armar. Helt totalt slut! Tack för att ni finns, älskar er mest på denna jord! Tack alla andra som stöttar mig!

10487385_10152653702155649_2270918981177227492_n

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *

You may use these HTML tags and attributes: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>